Härom veckan damp det ner en bok i brevlådan. Fast egentligen var det väl mer en novell då den inte är mer än 18 sidor lång. En Gotisk Uppsalanovell kallar författaren den själv.
Författaren heter Mohamed Omar. Jag vet inget om honom mer än det jag snappat upp på facebook samt att han är från Uppsala. Jag vet inte om detta är hans första alster och/eller det kommer mer från honom.
Svenska bokförlag har en förmåga att göra böcker totalt ointressanta för läsaren genom att ha så dåliga och intetsägande omslag att man inte ägnar boken någon tanke på man ögnar igenom hyllorna i bokhandeln. Jag vet inte varför det är så men tittar man på utgåvorna i utlandet av samma böcker så är det oftast mer lockande och bra omslag.
Omslaget på Omars bok är dock ett lysande undantag. Det är inte bara en fin målning (av okänd konstnär, då förlaget inte gett konstnären något erkännande i boken) och den skapar ett intresse. Skum belysning och en man med käpp och fez gjorde iaf mig intresserad av att läsa novellen. För att göra den rättvisa så har jag läst den 2 gånger, den är ju så kort så det går att läsa hela i badet, och eftersom jag fick samma känsla vid båda genomläsningarna så är jag ganska klar med vad jag anser om novellen.
Jag har både lite negativt och en hel del positivt att säga om denna novell och som den bittra människa jag är börjar jag med det negativa :)
Novellen känns som den är skriven för en liten krets av människor. För oss som inte känner till Uppsala så nämns många platser mm som inte säger ett dugg och som helt saknar förklaring. Nu ska man förvisso "Kill your darlings" då man skriver noveller men på andra håll i boken breder författaren ut sig och förklarar saker mer ingående. Även författarens hyllning till en Uppsalapoet blir lite för internt, oavsett om poeten finns i verkligheten eller om denne är en omskrivning av en äkta vän till författaren.
Även upplösningen kommer snabbt och lite enkelt. Det känns som författaren i sina tankar haft en grafisk bild över hur handlingen skulle visas och att vi som läsare berövas lite. Överhuvudtaget känns boken lite som ett Tintin-album fast i textform.
Det är svårt att skriva noveller och jag känner inte till många bra romanförfattare som lyckats att även skriva bra korta noveller och vice versa. En orsak är det som jag skrev ovan, att man i noveller måste "kill your darlings", som jag fick lära mig då jag en massa år sedan lärde mig skriva noveller (något jag sedan inte gjort förvisso). "Kill your darlings" innebär att man i en novell inte kan vara lika beskrivande som i en roman. Men i beskrivandet ligger även en av styrkorna i Omars novell. Han skriver bra och intressant då han breder ut sig och min första känsla efter att ha läst novellen är att detta skulle funka i romanform. Huvudrollsinnehavaren, Professor Frans Stenberg skulle kunnas ge mer sidutrymme då han är en person man blir intresserad av. Känslan jag fick är att han är väldigt Homansk men även har drag åt just Tintin och Sherlock Holmes. Jag älskar Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Homan, både hur Homan är och hur Mårtenson väver in kunskaper och fakta i sina böcker. Det märkte jag även i denna novell. Mohammed Omar sitter uppenbarligen på stora kunskaper i det område han skriver om och då det berättas (av Stenberg eller på annat sätt i novellen) så känns det relevant och intressant. Likt Homan så sitter inte heller Frans Stenberg på alla kunskaper och det gör honom mer levande och trovärdig än "know-it-all" Holmes och andra "hjältar".
Jag gillade även att novellen kändes som den utspelades i ett tidlöst rum, med både gaslyktor och referenser till Star wars. Karaktärerna, Stenberg och och hans medhjälpare Henning, kändes trovärdiga och jag känner att det finna andra historier och djup i dessa personer och jag vill få lite mer än jag fick. Så återigen känner jag att Frans Stenberg i romanform kan bli en hit. Han är mycket intressantare än de flesta "hjältar" i svenska romaner av liknande art.
En sak jag ofta retar upp mig på då det gäller svenska författare är språket. Det är ofta torftigt, tunt och med massor av syftnings- och grammatiska fel. Detta gäller främst inom deckar- och spänningsgenrena. Men Omar har ett bra språk i denna novell. Det är lättläst men ändå inte underutvecklat, som hos Läckberg mfl.. Med tanke på att boken utspelas i universitetsmiljö i Uppsala och med tanke på språket och kunskaperna antar jag att författaren har lång akademisk bakgrund själv.
Det är svårt att gradera en novell på samma sätt som en roman. För att sammanfatta mina tankar kan jag säga att jag gillade det jag läste. jag gillade Frans Stenberg och vill läsa mer om honom. Fast jag känner att författaren kväver honom i novellformen och jag hoppas Mohammed Omar ger sig på att skriva en roman eller åtminstone längre novell med sin hjälte.
Jag rekommenderar er att hitta denna novell, utgiven av Agueli förlag, och sedan följa med i den positiva utveckling jag hoppas att både författaren och Frans Stenberg har i framtiden.
